onsdag 11 juli 2012

Rapport från Turkiets största flyktingläger


Dagens Nyheters redaktion

Josefine Hökerberg




Ämne: Er rapport från Turkiets största flyktingläger
 Var finns de apatiska barnen?
Ni har nyligen besökt Turkiets största flyktingläger Kilis och beskriver i DN den 10 juli de svåra förhållandena i detta läger med 11 500 syriska flyktingar varav 6 000 barn. Med anledning av Er artikel har jag några frågor och kommentarer.

I Sverige har vi som bekant ett stort antal s.k. apatiska barn som lever med sina familjer under ordnade i väntan på asyl och permanenta uppehållstillstånd.

Jag har länge reagerat på att ingen som rapporterar från olika flyktingläger runt om i världen med miserabla - för att inte säga vidriga - förhållanden nämner något om att det skulle finnas några apatiska barn i dessa läger.  Inte ens FN:s Kofi Annan eller Jan Eliasson har någonsin rapporterat om något enda apatiskt barn i världens överfulla flyktingläger. Hur kommer det sig? Om någonstans borde väl de apatiska barnen finnas i dessa läger?  Men i stället skriver Ni att” barnen syns överallt – de kivas, leker och skrattar.”




”Oron för männen gnager ständigt i flyktinglägret”
Mammornas ”ständigt gnagande oro för männen – det går inte en dag utan att de undrar: ’Tänk om han är död’ borde rimligen påverka barnen och framkalla apatiska tillstånd.

Enligt flera svenska ”experter” beror ” barnens sjukdom – apatin - på traumatiska upplevelser i hemlandet.” Ni skriver att ”de 11 500 syrierna i Kililägret gör sitt bästa för att skapa sig en vardag, men det är svårt när bomberna smäller alldeles utanför gallret. Striderna mellan kvinnornas män och den syriska armén rasar bara någon kilometer bort. /…/ I april sköt den syriska armén vilt över stängslet till Kilis och dödade två flyktingar. En turkisk lägervakt skadades och kulorna träffade flera barackhus” Hur mycket mer traumatiskt kan det bli?

I Sverige har ”flyktingarna” med hjälp av generösa försörjningsbidrag ”skapat sig en vardag” med god tillgång på moderna bostäder, obegränsad tillgång på mat och vatten, kläder, läkarvård, skolor etc.

Varför blir barnen då apatiska här och inte i överbefolkade flyktingläger med ”brist på rinnande vatten, brist på medicin, outhärdlig stank från avföring” och förmodad trångboddhet eftersom ”många har sex, sju eller t o m åtta barn”?

Kan det möjligen bero på att det inte lönar sig för föräldrarna att utsätta sina barn för tvångssimulering i dessa läger?



Rapport från ett flyktingläger i Sudan i SR:s P1 Morgon

Samtidigt med Er rapportering från Kilis i DN rapporterade SR om ett flyktingläger i Sudan. Reportern konstaterade att ”flyktinglägren breder ut sig överallt i världen” och att det enligt hjälporganisationerna rör sig om ”en humanitär kris. ” 

Hon redogjorde utförligt för misären i det läger hon besökt. ”I lägret finns redan 60 000 flyktingar och det kommer 1 000 nya flyktingar varje dag.  De delar på 400 latriner, koleraepidemier är vanliga, det råder akut brist på mat och vatten, barnen sover under träden med tomma kokkärl som huvudkudde, dödligheten bland barn under fem år är 50 procent, 20 barn dog under en vecka p.g.a. undernäring, det finns endast två läkare för de 50 svårast sjuka patienterna” etc.

Men inte ett enda ord om någon epidemi av uppgivenhetssymptom hos barnen!




Ett uppföljningsreportage om det medicinska mysteriet

Jag ser fram mot ett uppföljningsreportage i DN, där Ni förklarar detta medicinska mysterium som enbart uppstår under asylprocessen och drabbar asylsökande barn och deras familjer från geografiskt begränsade områden. De flesta ”apatiska” barnen lär f ö enligt uppgift vara romer.

Jag föreslår att Ni intervjuar dr Thomas Jackson som har specialistkompetens i psykiatri och stor internationell erfarenhet av uppgivenhetssymptom och tvångssimulering i sin egenskap av expert på området.

För att få den rätta politiskt korrekta vinklingen kan Ni givetvis även intervjua de självutnämnda s.k. ”experterna” på ”apatiska barn” - doktorerna Göran Bodegård och Henry Ascher - som säkert kan förklara mysteriet med avsaknaden av apatiska barn i världens miserabla flyktingläger där de ”kivas, leker och skrattar ” och apati-epidemin i Sverige.

 Gellert Tamas kan förmodligen också vara en - för den politiskt korrekta vinklingen - ”värdefull” källa, trots att det i hans 600 sidor tjocka bok De apatiska inte står ett enda ord om det märkliga i att denna ”sjukdom” - som periodvis antagit en epidemisk omfattning - inte förekommer i något av världens alla flyktingläger utan enbart i Sverige p.g.a. ”traumatiska upplevelser i hemlandet och psykiska påfrestningar under asylprocessen”.

Med vänlig hälsning

ISM


Källor: Thomas Jackson: Veritofobi  Apatister och apatiska barn, 2008, Copycatbsom har barnen av media kallade ’apatiska’, 2009
Gellert Tamas: De apatiska, 2009
Artiklar i DN av bl. a Hanne Kjöller, Lasse Granestrand, polisinspektör Patrik Lillkvist vid familjevårdsgruppen, City polisen, Olav Bengtsson och Sten Lundqvist, BUP m fl.

*