onsdag 6 juni 2012

Havererade utnämningar Carl Bildt Del 3


Statsrådsberedningen

Statminister Fredrik Reinfeldt

UD, utrikesminister Carl Bildt f k

Statsråden Jan Björklund, Göran Hägglund, Annie Lööf f k

Alliansens samarbetspartner Miljöpartiet f k



Statsministerns havererade utnämningar – Carl Bildt 3



Sveriges utrikesminister erkänner inte turkiskt folkmord




Sveriges utrikesminister har med ett gökurs envishet vägrat kalla den etniska rensningen av kristna i det ottomanska imperiet för folkmord.   Mellan en och en halv och fyra miljoner armenier, syrianer, assyrier, pontiska greker och kaldéer mördades av den turkiska armén med hjälp av kurdiska frivilligförband under det osmanska imperiets sammanbrott. 
Den siffra som oftast nämns är en och en halv till två miljoner armenier och en halv miljon syrier/assyrier. Dessutom dödades 250 000 män tillhörande det grekiska samfundet under kriget och 550 000 efter kriget. 250 000 kristna soldater mördades när de tjänstgjorde i arméns obeväpnade arbetsbataljoner. [1][1]
Enligt världens främste auktoritet på första världskriget, historikern Hew Strachan, mördades minst en miljon civila armenier.

Det turkiska folkmordet på kristna minoritetsgrupper
  Folkmordet på de kristna i det ottomanska riket inledde den långa raden av folkutrotningar som kom att prägla 1900-talet och kallas ”det första folkmordet i modern historia.  Det drabbade kristna urinvånare i det Osmanska riket (nuvarande Turkiet) och ledde till att miljoner kristna som bott i området i tusentals år likviderades. Kurderna fördrev kristna från område efter område och bebyggde själva dess områden.
Utrotningen av de kristna var ett led i ett islamiskt erövringskrig. De gamla landområden som kristna bebott sedan förkristen tid skulle bli muslimskt territorium. Här bildades muslimska samhällen, moskéer byggdes och namnen på städerna ändrades.  66 städer och 2 500 byar i det Ottomanska riket rensades på sina kristna befolkningar och förstördes. 2 500 kyrkor och kloster och 1 500 kristna skolor konfiskerades eller revs.
Armenierna tillhörde den armeniska kyrkan, världens äldsta folkkyrka grundad 310.
Samtidigt tog turkarna livet av 350 000 greker tillhörande den grekisk-ortodoxa kyrkan. Antalet dödade syrianska kristna anses ligga mellan 100 000 och 200 000.
Utrotningen och slakten på kristna var som mest intensiv under perioden 1915 -1918. Men visionen om ett rike tömt på kristna delades av kamalisterna som fortsatte massdödandet fram till 1923 då nuvarande Turkiet bildades.  Målsättningen var att Turkiet skulle turkifieras och 1923 hade områdena Mindre Asien och Västarmenien i det närmaste tömts på armenier. Ödeläggelsen var så gott som total.   Provinsen Diyarbakir har t ex beskrivits som ”Turkiets Killing Fields.” Enligt provinsguvernör Reshid Bey hade ”120 00 kristna deporterats fram till september 1915.  I slutet av 1916 hade 144 000 - 157 000 kristna fördrivits från Diyarbakir.[2][2]
En av världens främsta experter på den armeniska frågan den turkiske historikern Taner Akcam, vid Clark-universitetet i USA har i flera böcker beskrivit ”de ohyggligheter som utspelades när 100 000-tals armenier tvångsdeporterades från sina hem i östra Anatolien. Många mördades på plats, andra miste livet när de i stora kolonner tvingades ut på dödsbringande marscher mot ökenområden i Syrien. Andra kristna minoriteter som greker och assyrier/syrianer drabbades också av den etniska rensningen” Enligt Akcam var folkmorden ”en systematiskt planerad aktion med tydlig ordergivning från högsta ort i Istanbul.
Den 30 december 1914 skrev DN om hur den turkiska armén ”begå grymheter mot de värnlösa invånarna och massakrera, enligt vad som konstaterats, hela byar. ”


[1][1]  En skamlig historia” i SvD 8 maj 2007
[2][2] Professor David  Gaunt i SvD den 9 mars 2005: ”Förintelsen Turkiet vill glömma[2][3] Statsvetaren Lisbeth Lindeborg i SvD den 24 april 2005 under rubriken ”Folkmord förtigs 90 år efteråt.



Den slutgiltiga lösningen - ”den armeniska frågan existerar inte längre”

I ”Nubar Pashas armeniska bibliotek” i Paris finns mängder av dokument som för provins efter provins redovisar detaljer över hur folkmorden genomfördes. Framför allt utpekas den s.k. Specialorganisationen, Teshkilat-i Mahsusa som fungerade som det osmanska rikets motsvarighet till nazisternas SS.  Paramilitära förband ansvarade för massakrer och plundringar.   I bl. a Diyarbakir, Sivas och Trabzon tömdes fängelserna och fångarna inordnades i gäng bestående av fångar och kurder upprättades. 
Enligt Nationalencyklopedin kulminerade ”den allt hänsynslösare turkiska behandlingen av armenierna i Ungturkarnas folkmord på mellan en och två miljoner turk-osmanska armenier under åren 1915-20
En av arkitekterna bakom den systematiska utrotningen av kristna minoriteter var ”Ungturkarnas” ledare inrikesminister Talaat Pasha. Den 24 april 1915 uppmanade han till folkmord: ”Döda varje armenisk kvinna, barn och man utan någon hänsyn.”  Den 27 maj kom en officiell order från Pasha att den armeniska befolkningen – 1 850 000 invånare - ”skall deporteras och deras egendom beslagtas.”
Den 7 juli informerade den tyske ambassadören i Turkiet friherre von Wangenheim 
den tyske rikskanslern Bettman Hollweg om att ” de förhållanden som äger rum under deportationerna visar att den turkiska regeringens avsikt är att förinta den armeniska rasen.”
Den 22 augusti 1939 uppmanade en annan ledare i ett annat land Adolf Hitler sina dödsskvadroner till ett nytt folkmord: ”Döda utan förbarmande eller nåd alla män, kvinnor och barn av polsk ras eller språk.  Det råder alltså inget tvivel om att den administrativt välorganiserade och byråkratiskt genomförda utrotningen av armenierna var en generalrepetition inför naziregimens utrotningspolitik vilket alla utom möjligen strutsar och enögda svenska politiker borde inse.



I en av sina depescher till den tyska regeringen bekräftade ambassadör von Wandenheim att ”den turkiska regeringen använder världskriget för att göra rent hus med sin inre fiende utan att bli störd av diplomatiska interventioner från utlandet.
Enligt professorn i historia David Gaunt var inrikesminister Talaat Pasha skyldig till mord på en miljon armeniska kvinnor och barn. Den order som utgick från Istanbul var ”lös problemen med de folkgrupper som inte passar in i den muslimska, turkifierade staten.”
Den 31 augusti 1915 bekräftade Talaat Pasha i ett samtal med von Wangenheim att ”den armeniska frågan existerar inte längre.   Islamiseringen och turkifieringen var fullständig. 
Till skillnad mot Förintelsen har denna etniska rensning väckt föga uppmärksamhet och har därför beskrivits som ”det tysta folkmordet. ” 
Den tystnaden blev f ö ett alibi för Hitler.  När hans medarbetare varnade honom för de reaktioner som kunde bli följden av hans beslut att börja utrotandet av icke önskvärda folkelement hänvisade han till den tystnad som följt på det turkiska massmordet på armenierna: ”Ingen kommer att bry sig om vad vi gjort. Vem talar idag om förintelsen av armenierna?
I samma grad som nazisternas judeutrotning uppfyller det ottomanska Turkiets motiv och metoder fullt ut kriterierna för ett folkmord. Att som Sveriges utrikesminister förneka detta är en skam för Sverige.
Efter fredsslutet 1918 inledde segermakterna i samarbete med turkarna 28 rättsprocesser. Men eftersom de flesta anklagade var gamla vänner till Turkiets nye ledare Kemal Atatürk intervenerade denne för att få dem fria. Under 20-talet hyllades de ansvariga för folkmordet som nationalhjältar och belönades med höga poster. Dessutom hotade Atatürk att avrätta samtliga brittiska krigsfångar om bestraffningarna fortsatte för det som han kallade ”meningslösa beskyllningar.”  Enligt den turkiska historieskrivningen var armenierna medskyldiga; de hade provocerat de turkiska myndigheterna till ”hårda tag.” [1][3]
1923 hävde den turkiska regeringen de fällande domarna mot de ansvariga för folkmorden. På denna förnekelsens väg vandrar Turkiet och Sveriges stats- och utrikesminister än idag.
Om det moderna Turkiet inte har något att göra med det osmanska rikets brott mot mänskligheten - vilket hr Bildt hävdar - borde det givetvis inte vara något problem att öppna arkiven och diskutera frågan offentligt.

Relevanta frågor får arroganta svar
När Lennart Sacrédeus frågade Bildt vad han ämnade göra för att EU skulle kräva ett erkännande av Turkiets folkmord på minoriteter svarade Bildt lika kryptisk som vore han självaste oraklet i Delphi att ”I EU:s medlemskrav ingår inte att medlemsländerna ska fastslå en viss historieskrivning. 
EU-kandidatlandet Turkiet – som i Bildt har sin främste förespråkare – behöver uppenbarligen inte erkänna sitt brottsliga förflutna.
När riksdagen för några år sedan debatterade erkännandet av det turkiska folkmordet på kristna hänvisade utrikesminister Bildt till att ”det som hänt i den förgångna tiden hör till den historiska dialogen” och förtydligade sitt vanliga klargörande sätt ” det som hänt ska vi vare sig erkänna eller averkänna. 
Det är givetvis ologiskt att politisera historien i det ena folkmordet – förintelsen – men inte det andra.
”Det finns inte någon grund för hänvisningen till den kronologiska aspekten d.v.s. att hävda att eftersom folkmordet 1915 begicks före folkmordskonventionens tillkomst så kan det inte vara ett folkmord.  Ett sådant resonemang är orimligt. Konsekvensen av ett sådant resonemang skulle bli att inte heller förintelsen betraktas som ett folkmord eftersom den inträffade innan konventionen trätt i kraft. /…/  Vägran att erkänna ett etablerat faktum kan betraktas som  likvärdigt med förnekelse” konstaterade folkrättsprofessor Ove Bring tillsammans med flera andra folkmordsexperter på SvD Brännpunkt. [2][4]
”Att inte kalla det som gett upphov till själva begreppet ’genocide’ för folkmord är en obegriplig politisk förträngning” skrev Ola Larsmo i DN den 15 mars 2010.




[2][4] Álfred de Zayas, professor i internationell rätt, f d ordförande i FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, Helen Fein, v d Institutet för folkmordsstudier, Klas- Göran Karlsson, professor i historia, Lunds universitet, Robert Melson, professor Strassler Centret för förintelse – och folkmordsstudier, Clark University, Yehuda Bauer, professor emeritus, Hermaninstitutet för modern judendom, Hebrew University of Jerusalem



Forskarna ense
Trots att ministerpresident Erdogan 2005 förkunnat att ”i Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över  är forskare och historiker  i stort sett ense om att det begicks ett folkmord 1915. 
1998 enades 126 ledande forskare inom ”The Association of Genocide Scholars” om en resolution som uppmanade alla demokratier att erkänna folkmordet på armenierna.  
Såväl Europaparlamentet som FN hade redan 1985 erkänt att massakern 1915 var ett folkmord utfört av det Osmanska riket. Av EU:s stormakter har Frankrike tagit ställning i frågan och anser att ”Turkiet begått ett folkmord mot en och en halv miljon armenier och andra kristna grupper.”  Den 12 oktober 2006 röstade den franska nationalförsamlingen igenom att den som förnekar att armenierna i Turkiet utsattes för folkmord skall bestraffas med fängelse och böter.

Bildt håller Turkiet om ryggen
Två veckor innan utrikesutskottet skulle diskutera två motioner om folkmorden på armenierna och andra kristna gjorde den turkiske premiärminister Recep Tayyip Erdogans ett officiellt besök i Sverige.  På programmet stod bl. a möten med företrädare för utrikesutskottet, EU-nämnden, representanter för svenskt näringsliv och deltagande i ett näringslivsseminarium. Erdogan var även inbjuden till Utrikespolitiska institutet där han höll ett anförande om ”The European Union and Turkey.”
 Armeniska riksförbundet ansåg att besöket var ett försök att påverka svensk utrikespolitik. Förbundets ordförande Vahagn Avedian sade i en intervju i Världen idag att ”utrikesminister Carl Bildt och regeringen har rullat ut röda mattan för en person som företräder ett land som förnekar folkmord, har brutit mot folkrätten och inkräktat på ett suveränt grannlands territorium. /../ Landet bryter mot flertal punkter angående mänskliga rättigheter, religionsfrihet och yttrandefrihet och förtrycker sina minoriteter genom statligt finansierade hatkampanjer. /…/ Det mest oroande är främst att Turkiet tillåter sig att lägga sig i andra suveräna staters beslutsfattande men ännu mer oroande är att vissa länder tillåter sina egna moraliska och demokratiska åtaganden dikteras av en främmande makt.”
När folkmordet den 9 mars 2010 röstats igenom i riksdagen försökte ordvrängaren Bildt dämpa effekterna av beslutet med att riksdagsbeslutet ”bara är ett tillkännagivande.”  Men att det inte bara var ett till intet förpliktigande ”tillkännagivande” som riksdagen röstat igenom, visar följande ordalydelse med all önskvärd tydlighet: ”Sverige bör agera med kraft inom EU och FN för att få till stånd ett internationellt erkännande av detta folkmord.”  Därmed satt hr Bildt i den rävsax där han gång på gång lyckas placera sig själv.
Sedan riksdagen slagit fast att det skett ett folkmord på armenier m fl. i det ottomanska riket 1915 kallade Turkiet hem sin ambassadör Zergün Korutürk och premiärminister Recep Tayyip Erdogan ställde in sitt besök i Stockholm. Erdogan fördömde med emfas ”denna resolution som har politiska orsaker.”   
För Turkiets inflytelserika militär är folkmordsanklagelserna en oacceptabel skymf mot ”den turkiska äran” och ”turkiskheten” och enligt Bildt ”påverkas relationen med Turkiet drastiskt.” Men dessvärre inte så drastiskt att fler turkar än ambassadören flyttar hem!
Bildts uttalande påminner om att det tyska utrikesdepartementet den 7 oktober 1915 beordrade journalisterna att ”inte blanda sig i Turkiets inre angelägenheter för att inte riskera vänskapen med Turkiet ” och den 23 december uppmanade tyska UD än en gång till tystnad: ”vad beträffar den armeniska frågan uppmanar vi er att tiga.”
Turkiets Europaminister Egemen Bagis var synnerligen kritisk till riksdagens beslut: ”För det första är det inte ett parlaments uppgift att debattera vad som hände i det förflutna utan att förbereda framtiden. När parlament lägger sig i historiska debatter, använder dem som politiska verktyg och ser dem som valfrågor är det lika fel som att förvränga historien.  För det andra är Sverige ett vänligt sinnat land, en allierad. Det är inte rättvist av ett vänligt sinnat land att klandra Turkiet för ett folkmord som inte ägt rum.” För att ambassadören skulle återvända till Stockholm ställde Bagis som ultimatum att ”den svenska regeringen vidtar åtgärder för att visa att den fortfarande värderar Turkiets vänskap.” Han krävde att
”regeringen gör ett uttalande och uppmanar riksdagen att riva upp sitt beslut.” Tala om brist på respekt för demokratins högborg: Sveriges riksdag!
Han sade sig tro att ”den svenska riksdagen blivit förd bakom ljuset av hatmånglarna i den armeniska diasporan.” [1][5] 
I denne man har Carl Bildt en värdig motpart när det gäller arrogans, översitteri och förakt för demokratin.


[1][5] DN 15 mars 2010


”Vår linje ligger fast
Carl Bildt försökte dämpa effekten av riksdagens beslut med att det ”bara var ett tillkännagivande till regeringen. Sveriges statsminister tog dessutom initiativ till ett telefonsamtal med Erdogan, där han utförligt och underdånigt försökte (bort)förklara varför Sveriges riksdag ”röstat fel.”   Jag fick t o m förklara det svenska kvittningssystemet som gjorde att ett antal riksdagsmän inte röstade.” sade Reinfeldt i DN den 15 mars 2010.   Den ryggradslöse statsministerns kryperi för muslimerna kan uppenbarligen gå hur långt som helst.  Enligt statsministern var det ”en god stämning under samtalet men premiärministern uttryckte sitt starka beklagande av beslutet i riksdagen, vilket jag också gjorde.
Turkiet är uppenbarligen ett land som inte tål kritik. Ett sådant land har inte i EU att göra. Reaktionen visar tydligt var de hör hemma.
Den arrogante besserwissern Bildt konstaterade upprört att ”riksdagens beslut påverkar inte regeringens politik. Sveriges regering sitter inte till doms över historien.”[1][6]  Men hr Bildt anser sig uppenbarligen ha mandat att sätta sig till doms över riksdagens beslut! I en parlamentarisk demokrati är det givetvis oacceptabelt att regeringen i sin utrikespolitik driver en linje på kollisionskurs med riksdagsmajoriteten.
På sin blogg bekräftade Bildt att ”vår linje ligger fast.  Lars Gustafsson konstaterade i Expressen att ”stats- och utrikesministrarna gjort det ganska klart att de betraktar svenska riksdagsbeslut som en bagatell som regeringen lugnt kan ge fan i. /…/ Är det månne Machtergreifung, maktövertagande, på gång? Bör Riksdagshusets sprinklersystem ses över?”
  Han ansåg också att ”beslutet utöst en retorik som i sin enfald nästan måste anses utgöra något slags rekord.
I utrikesministerns plattitydparad ingick givetvis även mantrat att ”beslutet försvårar för Sverige att stå för fred, försoning och normalisering.
  Lars Gustafsson undrade med hänvisning till Aristoteles ”vad det skulle innebära att inte politisera ett folkmord? Att beskriva det i något slags värdeneutrala termer? Att reducera Förintelsen, Gulag, Rwanda till statistik? ”Eller gäller särskilda regler  för kandidatländer till EU? Vad det här nu än är, grovt hyckleri eller påpassligt iråkad hjärndöd. Förtroende inger det inte.”
Innan beslutet var Bildt som vanligt kategorisk och svarade Cecilia Wikström (fp) 2009 att ”Sverige kommer inte att slå fast att Turkiet begick folkmord mot armenierna 1915.”
Det är inte politikers uppgift att fatta beslut om historiska händelseförlopp oaktat dess sakliga grund.”  Det vore onekligen intressant att få svar på frågan om utrikesministern har samma uppfattning när det gäller förintelsen av judarna?
Carl Bildt skrev i sitt svar till Cecilia Wikström att ”dagens regering inte kan lastas för det som hände då.”  Men Vahagn Avedian påpekade att ”det inte är själva folkmordet som är problemet idag utan förnekandet av det.”
Vahagn Avedian sade i Världen idag den 22 maj 2009 att ”Bildt bör påminnas om att folkmord inte är e n akademisk fråga utan ett internationellt brott, straffbart enligt den FN-konvention som Sverige undertecknat. /…/ det är inte den svenske utrikesministerns uppgift att hålla Turkiet om ryggen.” 
Avdiean konstaterade att ”Varje gång Sverige avslår ett krav på erkännande säger man att vi armenier,  assyrier/kaldéer och pontiska greker är lögnare. Vi måste komma överens om att det faktiskt finns koncensus bland forskarna om at det som hände var folkmord.”
Samma sak skrev The International Association of Genocide Scholars i ett brev till Recep Tayiip Erdogan 2009: ”att förneka folkmordet på armenier innebär att man ägnar sig åt propaganda och inte historia…” I denna propaganda deltar Sveriges utrikesminister förbehållslöst och utan att skämmas. Dessutom tillåter han sig att raljera över riksdagens beslut.
Riksdagens beslut är ovanligt i ett land där politikerna oftast tassar tyst på tå när det gäller världens politiska ondska.  Men Sveriges utrikesminister drar sig inte för att relativisera detta folkmord och förespråkar ihärdigt Turkiets medlemskap i EU.
Vad händer med respekten för demokratin med en utrikespolitik som inte bygger på sanning, verklighet, forskning och historiska fakta?  Vad händer när lögn, historieförfalskning och förtryck av mänskliga rättigheter accepteras på grund av olja, affärsrelationer eller politiska påtryckningar? Skall pengar och politisk makt avgöra vad som är sanning och historisk verklighet?  Folkmord är folkmord oavsett var det skett.

EU-kandidatlandet Turkiet och Sveriges utrikesminister på förnekelsens väg
De mest rabiata folkmordsförnekarna är de turkiska ultranationalisterna så Sveriges utrikesminister fiskar - som det brukar heta i andra sammanhang – ”i grumliga vatten.”
De gjorde sig bl. a hörda när Nobelpristagaren Orhan Pamuk i en schweizisk tidning förklarat att ”turkarna bar ansvaret för en miljon armeniers död .” Då satte en ultranationalistisk tidning den uppviglande rubriken ”Tysta förrädaren.”  Pamuk utsattes omedelbart för förföljelse, och tvingades av fruktan för sitt liv att lämna Turkiet. Bibliotek uppmanades att rensa bort hans böcker och hans böcker t o m brändes.  Inte bara rabiata ultranationalister utan även representanter för både regeringspartiet och oppositionen var närvarande vid bokbålet.
Enligt den beryktade paragraf 301 får ingen turkisk medborgare ”offentligt yttra sig nedlåtande om bl. a den turkiska identiteten och den turkiska staten.” Straffet kan bli upp till tre års fängelse.   2005 åtalades Pamuk föga förvånande för att ha ”förolämpat den turkiska staten  
I motsats till Sveriges utrikesminister anser Orhan Pamuk att ”Turkiet kan inte ta plats i EU så länge man inte gjort upp räkningen med det förflutna.
Journalisten och redaktören för den armeniska tidningen Agos Hrant Dink mördades 2007 för att ha ”förolämpat den turkiska identiteten:” Han sköts med tre skott i huvudet av den 17-årige ultranationalisten Ogan Samast.
Paragraf 301 tillämpades även på bokförläggaren Ragip Zarakolu, som åtalades för att ha gett ut en bok som pekade ut kretsarna kring Atatürk som medansvariga för folkmordet.
I februari 2006 ställdes journalisten och publicisten Ragip Zarakolu inför rätta i Istanbul för att ha gett ut två böcker om Turkiets del i folkmorden på kristna. En av de otillåtna böckerna är Sanningen ska göra oss fria av den brittiska författaren George Jerjian som översatts av Zarakolu.
   Den armeniske kolumnisten Etyen Mahcupyan på den turkiska tidningen Zaman sade i SvD 2005 att ”den historia man lär barnen i skolorna är falsk. Den börjar med 1923 när republiken bildades. På papperet är vår historia helt ren och det är en del av problemet.”
Thomas von Vegesack har på SvD Kultur konstaterat att det i turkiska skolböcker påstås att ”talet om folkmord är något som fientliga utlänningar hittat på.” 
  Den 25 maj 2005 stoppade turkiska myndigheter med justitieminister Cemil Cicek i spetsen en akademisk konferens på temat ”De ottomanska armenierna under imperiets kollaps: vetenskapligt ansvar och demokratiska problem” med motiveringen att sammankomsten var ”en kniv i ryggen på det turkiska folket.” Deltagarna stämplades av justitieminister Cemil Cicek som ”landsförrädare.”
 Denna exempellösa inskränkning av akademisk frihet borde vara ett skäl för hr Bildt att dämpa sin entusiasm för ett turkiskt EU-medlemskap.
Men föga förvånande är dessa flagranta övergrepp mot demokratins grunder – yttrande- och åsiktsfrihet inget hinder för historierevisionisten Carl Bildt som glatt fortsätter att hävda att ”Turkiets plats är i EU.  Han har även uttryckt förhoppningen att ”EU:s största stad inom en generation inte längre kommer att vara London utan Istanbul.

ISM

Källor:
Taner Akcam: A shameful Act: The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility, Metropolitan Books, New York, 2006  och  Armenien und der Völkermord, 2004
Raymond Kevorkian: Le Génocide des Arméniens, Odile Jacob, Paris, 2006
David Gaunt: Massacres, resistance, protectors, 2006
Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson: Folkmordens historia, Atlantis 2005

*



[1][6] DN, Anders Hellberg  12 mars 2010